Om isen lägger
människan
med utslagna armar
gör hon en ängel

Och glädjen blir stor
himmelsstor
när kerubinskriken ljuder
som solskensgnissel

Då tar Gud själv
människan
med utslagna armar
och gör en ängel

Och isvaken lämnar
spårlös
med sylvassa kanter
sörjande dagar och nätter

Men kölden sluter ögonen
isvaksblicken
sveper och frostar sin grav
men själen är barn hos sin far