Klockan har sedan länge slagit tolv och jag vrider och vänder mig i något som känns som en evighet. Stiger upp, pissar, dricker, läser. Bläddrar i en gammal tidning där allting känns irrelevant. Jag försöker styra bort mina tankar. Men jag kan inte sluta tänka på dig. Jag kan inte. Telefonen ringer.
”Ja”
”Kan jag komma in. Sista bussen har gått.”
Långsamt, plågsamt stiger jag upp ur sängen. Den vanligtvis tröga dörren öppnas inatt väldigt smidigt och jag slås av kylan utanför. Igår natt sjönk den under nollstrecket. Hon ser vacker ut. Som alltid slås jag av hennes runda, söta ansikte. Med dess lilla näsa och vackra, inbjudande läppar. Jag ler. Hon ler tillbaka och jag känner mig bättre.
”Det var tråkigt” Hon öppnar upp jackan och stiger in.
”Vad var tråkigt?”
”Människorna, samtalen, allt. Banalt.”
Vi går tillsammans in i sovrummet och jag bereder plats för henne. Min sida, hennes sida. Tar fram en t-shirt åt henne som hänger vackert över hennes smidiga kropp. Jag låter henne lägga sig först. Täcket är för kort. Det blir kärleksfull dragkamp som resulterar i att jag får ge mig. Jag känner hennes lår. De är lena, kalla och underbart mjuka. Hon vänder sig mot mig och tittar undrande.
”Varför blev det aldrig vi…?”
Trots förvåningen över hennes plötsliga uppriktighet svarar jag lugnt.
”Jag älskade dig aldrig tillräckligt, jag älskar din kropp. Det vet du.”
”Ja, men varför aldrig mig? Vi har ju allt. Ingen ger mig så mycket trygghet och värme som dig.”
”Min kärlek till dig är starkare än till något annat men att försöka älska dig på det sättet skulle vara ett svek.”
Återigen rör jag hennes lår. Den här gången kan jag inte hindra mig. Lätt rör jag henne med handen. Det är emot allt, jag vill inte. Hon ser på mig. Alltför länge ser hon på mig. Sluta se på mig, jag älskar din kropp, sluta se på mig. Vill inte skapa mer skada än jag redan gjort. Vem är jag att skada dig ännu mer? Hon kysser mig. När jag blundar ser jag någon annan.
”Jag kommer aldrig att älska dig som du vill”
”Jag vet”
”Vi skulle förstöra allt, vi skulle förstöra oss”
”Vi är redan förstörda. Varje dag ser jag dig lida. Jag vet vem du vill ha och jag vet att jag aldrig kommer att kunna tillfredställa dig. Jag vill inte vara där.”
”Jag älskar dig”
”Men din kärlek räcker inte. Den förstör mig. Varje dag faller jag sönder, din närhet är ett gift.”
Hon vänder sig om. Hennes hår är vackert mörkbrunt, nästan svart. Det faller över kudden och jag vet att doften av henne kommer att vara kvar imorgon. Jag älskar hennes doft. Jag älskar henne. Hoten om att hon skall vara borta nästa dag har kommit förut. Men hon klarar inte av det, vi klarar inte av det.
”Du kan inte gå ifrån mig”
”Jag vet…”
”Vi blir fulla imorgon, vi far på äventyr. Du och jag…”
”Jag är trött, sov nu.”
”Älska mig som en vän, snälla… Mitt liv är inget utan dig och det vet du.”
”Du är ett gift…”
Hon ler. Det ser jag. Vi somnar snart in med hennes hand i min. Aldrig känner jag mig så trygg som med henne. Ensamheten kommer aldrig att förgöra mig så länge jag har dig. Men jag vet också att du aldrig kommer att vara lycklig med mig. Strävan efter någonting jag aldrig kommer få drabbar dig. Men jag ville aldrig skada dig. Hon rycker till i drömmen och kurrar ihop sig intill min kropp. Hon är så lugn när hon sover. Jag vill ge dig det lugnet. Att skilja sig från dig skulle smärta mer än att aldrig få det jag så länge strävat efter.