Vad är civilisation och vem är civiliserad?
Vår plats där vi är idag består av en oavbruten linje
av tro och gemensamma värderingar som sträcker sig två
tusen år eller mer tillbaka i tiden.
Har vi därför rätt att kalla oss civiliserade? Beror
det på böckerna vi läser? På vårt förfinade smak? Är
du civiliserad om du läser de rätta böckerna men står
bredvid och ser på när grannens barn far illa? Kan det
ibland vara civiliserad att uttrycka en icke politisk
korrekt uppfattning i ett samhälle där det anses som
ociviliserat? Kan det vara civiliserat att gömma
utvisningshotade flyktingar i ett samhälle där man
anser det vara olagligt?
En definition på civilisation kan vara att vi tillåter
olika livsyttringar som inte motsvarar normen och
värnar om deras rätt att finnas till. Ett uttryck för
civilisation är att vi också har civilkurage att kämpa
för deras rätt att finnas till.
Det kan vara ett mått på civilisation att vörda de
gamla och livserfarna och att inte låta dem tyna bort
isolerade i serviceboende. Där de för det mesta inte
får besök av någon närstående. Orsaken till det är väl
kärnfamiljens sammanbrott på grund av
industrialiseringen och den därpå följande
urbaniseringen.
Är då kärnfamiljens sammanbrott ett tecken på att
civilisationen naggats i kanten? Om man med
civilisation menar ordnade samhällsförhållanden och
inte ser familjen som en ordnad resurs, är svaret ja.
Vi har hamnat i en situation där den rotlösa människan
inte längre söker tryggheten i den splittrade
familjen, utan söker sig ut i samhället för att finna
tryggheten.
Vi har alltså kommit i den situationen där jag som
barn inte tas hand av min mormor, utan skickas till
daghemmet. Jag har inte min äldre bror som förebild,
utan Batman på teve. När jag sedan blir lite äldre och
behöver låna pengar, går jag inte till min far, utan
får pengar av socialtjänsten. När jag får problem
använder
jag inte mor- eller farföräldrarna som resurs, utan
jag går till vårdcentralens psykolog. När jag är
döende tar inte familjen hand om mig, utan jag forslas
till långvården. När jag så dör har jag inte kontakt
med någon närstående, utan med smärtstillande medel.
När jag sedan är död kommer jag inte att överlämnas
till Gud, utan till staten.
Är det så vi vill ha det?