Huvudet var fyllt av sand. Den klibbade i nacken och skavde grymt bakom öronen som ändå stod ut för mycket för att vara snyggt ändå visste hon att han älskade henne för han menade aldrig vad han gjorde frågan ekade mot tinningen och halsgropen, älskar man någon då om man aldrig menar det man gör…
Inte ens tomheten gav henne något svar ekot slungade iväg henne till verkligheten
Pressa undan ljudet av kraschande sand. Pustar, blåser och frustar, bort de nötande sandkornen. Skulle hon kanske bli glas med tiden. Fröken glas i så fall kanske en skulptur av renaste kristall
For det genom huvudet likt en gnistrande elektrisk stöt, hon ryckte till sansade sina tankar men inte då, de vann igen, tankarna om meningen, om alltet och hennes miserabla livssyn. Hon var allt, vi andra motsvarade bara mängden av ingentinget
Bilderna manglades genom hennes trångsynta huvud pressar sig mot ögats blå svarta iris utan att ens ge henne en tillstymmelse till en förlåtande suck
Glas, ja varför inte ekade ekot, du har alltid varit för mer än andra, alltid trott att du var värd det yttersta. Glas
Hon speglade sig i sin vildaste fantasi log mot sig själv därinne från iris och tog tag i det där man kallar livet.