I hemlighet

Du har mig kanske överbevisat
Att kärlek inte alltid är sann
I alla fall inte den sanning, jag mig en gång trodde fann.
Jag trodde det handlade om mäktiga känslor;
såsom havets svallande vågor, bergets högsta topp
och vindens evigt stormiga föränderliga lopp.

Jag ville hitta en prins, en sådan som finns i sagorna.
En som kan rida, slåss och kramas och kanske bygga mig ett slott.
Men sen kom du och mig totalt förbluffade.
Du gick fram, kysste mig och i riktning mot ditt hjärta mig knuffade.

Du sa till mig att den kärlek jag så gärna ville finna, jag inte skulle lyckas att få.
Att mina barnsliga drömmar i rosa, inte är den verklighet vi i själva verket kan nå.

Jag har nog börjat tro dig, om att kärlek är en stegvis process.
Något som utvecklas inom mig och inte bara uppstår då jag upplever tristess…
Nu får jag noga tänka om när mina gamla tankar börjar damma.
Du är nu den prins jag sökte, den som jag aldrig trodde skulle vara densamma.
Med ditt vackra bruna hår,
dina manliga armar och mysiga mage är du den jag vill ha.
Om jag nu får, om du säger ja.

I hemlighet tänkte jag på dig, när jag inte fick.
När jag först trodde jag inte ville, och när jag sedan gick.
Ditt fina sätt på den festen, en äkta genteman och allt,
Upplevde jag egentligen mest bara som kallt.

Jag kände en hemlig önskan, en om dig och mig.
En dum tanke om att detta inte var allt, gjorde att jag dig ihärdigt nekade.
När vi tagit ett steg fram skulle jag ändå fortsätta med mitt tvekande.
Men den hemliga önskan blev tillslut sann,
efter flera upp och ned förstod jag
och det som är vi äntligen vann.

Jag tänker ofta på orden jag egentligen inte får säga.
Kanske för att de kanhända stämmer, eller för att de är totalt fel.
Vad vet jag?
Eller för att jag vet hur du skulle reagera om jag nu sa vad det var.
Men i hemlighet vill jag då säga
Såsom Shakespeare en gång skrev:

Betvivla att stjärnorna lyser
Betvivla att solen går upp var dag
Betvivla att sanning är sanning
Men tro; dig älskar jag.