Sandra ligger i det gulorange vardagsrummet, "varma rummet" brukar de kalla det, eftersom det är så varma färger. Hon ligger på rygg med benen i luften och brummar ljudligt med munnen samtidigt som hon håller i Agnes små händer så att hon inte ska trilla ner. Agnes älskar att "flyga flygplan", Sandra älskar att se Agnes bländande leende mot det söta lilla ansiktet och höra det barnsliga skrattet när hon ligger uppe på hennes fötter.

Men när Agnes ser katten springa förbi vill hon genast ner och springa efter den, Sandra släpper ner henne och ser henne försvinna in i hallen. De har varit i Sandras "tvåa" nu hela dagen och det märks när man ser hur rastlös Agnes är. Äggklockan ringer till i köket, Sandra springer dit och tar ut den väldoftande gyllenbruna köttfärspajen.

Efter en god middag går de ut till den nygröna parken, de njuter av den varma vårluften och alla blommor som slår ut i den varma solens strålar. De går till lekparken i mitten av parken, där springer fler små barn runt, åker rutschkana, gungar och leker alla möjliga lekar.
Medan Agnes leker med de andra barnen lägger sig Sandra på en filt som hon tagit med sig under amen. Sandra ligger och tittar på när Agnes leker med de andra barnen, stödd på sina armbågar. När hon lägger sig ner drar hon sina fingrar genom sitt hår, sätter på sig sina svarta solglasögon och tittar upp på den klarblå himmeln som bara har några få små vita moln.

Ljudet av skrik skär in i hjärtat på Sandra, hon slänger sig upp och springer mot barnen som står i en cirkel vid däckgungorna. Ingen runt omkring verkar reagera, fast barnen står tysta och stirrar chockat på flickan i mitten. Sandra slänger sig ner på knä brevid Agnes och frågar hur det är med henne, men hon får inget svar, Sandra börjar rycka i Agnes axlar men hon får inget gensvar.
Gråtande börjar hon skrika efter hjälp, lyfter upp barnet och börjar springa mot sjukhuset som ligger tre kvarter bort.
Fortfarande reagerar ingen. När hon tittar ner på Agnes ser hon ett bett ovanför strumpan på vaden, skjortsen Agnes har på sig går bara ner till knäna.

Sandra börjar springa, när det är ett kvarter mellan henne och det enorma sjukhuset stoppar en polisman henne och frågar vad som hänt.
– Jag tror en orm har bitit henne! Flämtar Sandra förtvivlat och lyfter på Agnes ben för att visa polismannen bettet. Men polismannen bara skakar på huvudet och säger lugnt att det inte finns några ormar häromkring, sedan går han sin väg och lämnar Sandra med det medvetslösa barnet i famnen.
Sandra bryr sig inte om honom utan springer till och in i sjukhuset, en läkare tar emot barnet men går bara lugnt till en bänk och lägger henne där, sen går han därifrån. Sandra rusar till henne och skriker åter igen efter hjälp, men ingen reagerar. Allt tystnar, allt försvinner.

Ljudet av skrik skär in i hjärtat på Sandra, hon slänger sig upp och springer mot däckgungorna, där står Agnes och en annan flicka och skriker på varandra om vem som ska ha den sista gungan. Sandra rusar fram, tar upp Agnes i famnen och kramar henne hårt. Agnes tystnar av sin mors kärlek.