Som om någon skulle bry sig, när du tog min hand i oktoberkyla.
Eller som om någon skulle reagera om du viskade i mitt öra, saker folk inte borde få veta.
Vi var lite speciella, så olika men i själen som tvillingar.
Du kryper under huden på mig, försöker suga ut det sista jag har genom kalla fingrar mot min hud.
Huttrande slår jag mot vinden för att kanske få en seger att bjuda dig på, kanske så att vi skulle tina upp.
Bli något att förvänta sig av.
Ingen skulle bry sig om du tog min hand i oktoberkyla för att kort därefter slänga allt vi hade i marken.
Och jag skulle kanske tillåta det, jag skulle kanske sätta mig på huk och försöka pussla ihop allt igen, med dig hånande över axeln.
Antar att det var lite så jag var byggd.
Antar att jag var för svag för dig.