Den helige Mikaels dag
Upp. 12:7-12 och Joh. 1:47-51



Det blev en strid
och allt som kallas Ont och som bär namn som Satan och Djävul kastade sig mot allt som kallas Gott och bär namn som Änglar och Kärlek. Det blev ett rabalder!
En strid som för himlens del slutade med en sorts seger. Djävulen och alla hans änglar kastades ner på jorden och fråntogs all makt de någonsin haft i himlen.
Men alltså. De kastades ner på jorden. Till oss.

Man kan undra lite över hur det kommer sig
Tankarna flyger genom huvudet

Jag söker i texterna för den här söndagen som ju handlar om just det där. Om striden och om änglarna. Och så läser jag i evangeliet om Natanael

Natanael – den man som mötte Jesus i evangelietexten – och sedan blev hans lärjunge
Kanske fick han veta något

Jag tänker mig att Natanael höll på med sitt vanliga jobb när Filippos kom förbi för att berätta om en man från Nasaret som han sa var den som det stod om i Mose och profeterna.
Inte kunde väl Natanael tro på det?
Kunde det verkligen komma något gott från Nasaret?

Men han gick med för att se Jesus.
Vem skulle inte göra det, om man fick höra om en man som kanske var en profet – eller till och med mer än så! Eller åtminstone kanske utgav sig för att vara det.

Och så blev det så, att Natanael hörde Jesus säga om honom, Natanael: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek”
Precis som om de mötts förut, som om Jesus och Natanael umgåtts länge så att Jesus kunde veta…
Fast kanske blev Matanael bara smickrad och ville smickra tillbaka när han kallade Jesus för Kung av Israel.

Men sedan sa Jesus något mer. Jag tänker mig att han nästan log lite underfundigt när han sa det. För det är sånt där som man bara säger till barn egentligen.
Han sa att de skulle få se himlen öppna sig och änglarna gå mellan jorden och himlen över människosonen. Och liksom använda honom som en stege. Sånt kan nog bara barn tro på. Egentligen.

"Jamen vad betyder det då" Undrar jag otåligt.

- Jo, hör jag någon säga
- det betyder att himlen öppnar sig där Jesus är. Överallt där han är, är himlen öppen.
Där finns inget att vara rädd för eftersom himlen inte innehåller ett enda litet uns av ont. Och där himlen är öppen är allt som det ska. Ju mer himmel det är på jorden, ju bättre är det såklart.

- Obegripligt. muttrar jag

Jaja. säger rösten. Det är det. Det är inte meningen att man ska förstå det.
Man ska titta på Jesus i stället och helt enkelt se det man ser. Och så göra likadant.
Det första Jesus gör efter det han skaffat sig sina lärjungar är att gå på bröllop förresten. Och där tog vinet slut. Då gjorde han nytt vin av vanligt vatten.
Förstår du nu?

-Näe, säger jag. Är det meningen att jag ska gå på bröllop?

- Japp! säger rösten, - Det är det, fast du ska inte göra vinet själv du ska be om det om det tar slut.

- Men jag känner ingen som ska gifta sig.
Och förresten så ville jag veta något om den där striden och om Draken som föll ner på jorden och hur gud kan tillåta att det finns så mycket ont.

- Har du läst om templet. säger rösten och nu låter den nästan lite otålig den också, - Det som tog mer än sjuttio år att bygga upp och som Jesus säger att han skulle kunna bygga upp på tre dagar ifall det rasade ihop.
Nu har det rasat ihop.
Och blivit uppbyggt.
Hajjar du?

-Nej,, svarar jag, - vad har det där gamla templet med krig och katastrofer att göra?
Men jag börjar ana något
Börjar förstå vem det är som viskar så ivrigt. Och då kan det nog bara handla om Korset. I alla fall om den där rösten är den jag tror.
Alltid det där korset. Och sedan den tomma graven.

- Just det. Viskar rösten.
- Du vet. Allt det där onda som störtade ner på jorden måste göra det för att vi skulle bli av med det en gång för alla.

- Nej det där förstår jag faktiskt inte, säger jag. Och jag känner att jag menar det. Jag förstår verkligen inte ett dugg.

- Ta ett djupt andetag då, säger den där rösten som jag inte riktigt säkert vet var den kommer ifrån.
- Och titta rätt in i korset.

Och jag gör det.

JOch då ser jag en strid. En fruktansvärd kamp som pågår mellan mig själv och mig själv och mellan mig och dig och mellan människa och människa. Det är allt ont, det som kallas Ormen och Djävulen och Satan som finns mitt i mig själv som slåss mot en enda människa som innehåller allt det som är gott och som kallas Kärlek. Och jag ser att också den enda människan finns inuti mig själv och inuti alla de människor som strider runtomkring mig.
Jag känner hur hjärtat slår allt fortare och vet att rädslan kommer att tvinga mig att springa eller skrika eller slåss om inget händer väldigt fort nu. Jag vet att jag klarar inte det här själv.

Men då ser jag människan. och jag ser vem det är fast jag vet inte hur jag vet det för alla namn i hela världen har samlats inuti den enda människans namn som jag inte förstår hur jag ska kunna uttala.

Och människan står som ett lamm, alldeles stilla, och låter slaktaren höja kniven.

- Nej! ropar jag

Men lammet som är en människa dör av Ormens hugg.

Jag ser det hända och det ser ut som ett kors
inför mina egna ögon
och jag vet att det händer mitt inuti mitt eget själv precis samtidigt som jag ser in i dina ögon och vet att det är likadant för dig. För varenda människa jag någonsin träffat är det så. Att ormen som är allt ont i hela världen höjer kniven
och dödar lammet som är den enda människa som finns. En enda och alla i samma andetag.


Sedan reser sig lammet upp
Och jag ser ormens skinn kring hans kropp som en svepeduk.
Det faller mot marken och blir kvar i den grav som inte längre är den ondes kammare utan den väg som leder till himlen.


Jag vet inte om jag förstår. Jag tror inte man kan förstå sånt

Men jag vet att det är sant

Och så reser jag mig upp och ser löpsedlarna. Inget har förändrats
men allt är annorlunda
jag ska ju bara dö
som alla andra