Förbindelse
kring människor utan kroppar

En oerhörd saknad efter något långt borta,
närmare ansiktet än den dödes andedräkt
men längre ifrån sitt eget hjärta. En mörknande skugga,
siluetten från gårdagen
som hjälplöst med kvävda läten
som påminner om den förlösta smärtan från oskulder
under barn som korsat ojämna vägar,
vägskäl utan val.

Förbannelsen under mina fötter,
tvekar inför det som återstår av fruktan
att leva utav det. Att kunna sortera bort
& garantera alla de andra att, allt är bra nu.

Förpestad av deras fingrars långsamma drag över min skuldra, ner mot min svank & paniken ropar "sömn" mot förnuftets "död".
DUnklet löser upp mina ögon mot järngallret, blomstrar i min hud.