det är rätt trist ibland
att inte ha någon att skylla på
för att det är rätt trist

jag kan banka och slå mig själv
men jag verkar inte bry mig ett smack
jag är så jävla okänslig ibland
tänker bara på mig själv och aldrig på mig

ensamhet är vanlighet
vardagens grålätta skimmer
jag kan ensamhet
det har aldrig varit annorlunda
jag skulle aldrig tillåta mig själv det
om jag ens hade någonting att säga till om

till en värld som hatar mig så ömt och lugnt och stilla
full med hårda kanter och mjuka väggar och platta ord
jag har tänkt mycket på vad jag vill ge dig
det blir nog bara ett par värmande ord
en kärleksförklaring i speglade ord
det är enkelt, kort och riktat... bara till dig
äckliga värld... jag hatar dig med...

/