ängsliga själar borde inte
tvingas vaka igenom den skarpslipade
gryningen,
då natten redan ätit kraften ur vår dag
istället för att nära den med vila.
Det är i skärningspunkten mellan
natt och dag,
vi rasar genom förnuftets
murkna golv
till rum som står fulla av ångestdamm
och lägger spindelväv av fasa
över våra ansikten.
Det är då vi klena själar
darrande inväntar en redan
förbrukad dag.