Vi hade det bra, vi sade att det alltid skulle vara du och jag.
Men jag strulade till det, du var beredd att glömma,
mitt misstag, det jag trodde jag aldrig skulle kunna gömma.

Mina känslor lekte med mig, helt utan regler.
Det gick ett tag och jag funderade mer och mer,
är det verkligen så här det ska vara?

Jag låg sömnlös och grubblade, allt är mitt fel,
inget kommer någonsin att bli som vanligt igen, eller?

En klump i halsen, och tårarna börjar rinna,
ska jag låta det enda som var bra, bara försvinna?

Varför, varför ska man alltid vara så eftersmart?
Jag tänker jämt på alla våra stunder vi delade, och ofta undrar jag,
varför gjorde jag så, och varför inte så?

Och nu när det är över, när jag vet att det enda bästa att göra är att glömma,
är det så himla svårt.
Det går inte en minut utan att jag kommer på mig själv att tänka på det,
ser eller hör något som påminner mig om det..

Will I Ever Be Whole Again?