Åh! Den där oerhörda längtan efter att få duscha... jag vet inte om det är så länge sedan sist, men mitt hår är stripigt och jag har liksom försökt dölja det med hårspray och sådant, inte helt misslyckat ändå men känslan finns kvar. Håret är fett.
Jag sitter i soffan, våran röda, mysiga, breda soffa och tittar på tv, myser. Orkar inte duscha, orkar inte med att vänta uppe på att håret ska torka så att man inte ska se ut som någon jävla 80-talsporrstjärna i håret när man vaknar. Resten av utseendet är ändå inte särskilt övertygande då.
Drar upp benen mera, sjunker ner och böjer ryggen ordentligt, kanske till och med lägger mig ner... men jag klarar inte alltid av att somna framför TV:n. Man måste vara tillräckligt sömnig, man måste känna ögonlocken känna av tyngdlagen som de vanligtvis är så befriade från, man måste känna den där oerhörda saknaden av sin kudde och det lätta men ändånedtugnande täcket mot kroppen. För stunden har jag inte den känslan, och inte heller lusten att vakna mitt i natten i soffan och längta efter en riktig säng. Istället tar jag ett snabbt beslut och sätter mig upp, för att sedan avancera till stående ställning. Stänger av TV:n. Det var ändå inget bra på den, vilken överraskning, det är det ju sällan.
I sådana där stunder orkar man inte borsta tänderna alltför länge, man fastnar med ansiktet någon decimeter framför spegeln istället och betraktar sig själv, det kräver inte så mycket energi,- det kräver desto mer att ställa sig upprätt igen. Man betraktar sig själv in i minsta detalj, varje finne, varje pormask som man klämmer lite på, och varenda utstickande ansiktspunkt
Ibland tror jag att jag kan se mig själv i spegeln, alltså, verkligen mig själv. Att det verkligen är jag som står där, jag, Karin Rebecca Klitgaard Nelsson. 100%, utan undantag. Det är lätt att tro sådant ibland, särskilt när man är trött eller stressad, man orkar inte tänka efter så ofta. Vem står där egentligen? Jag ser ner på mina ben, frågar mig, är det där verkligen mina ben? Mina händer? Eller har någon lekt med mig och hittat lämpliga färger, former. Har någon tyckt att det är bäst för mig att inte se hur jag egentligen ser ut, att jag egentligen finns? Har någon ett konkret bevis som inte inblandar minna sinnen? De kanske kan ljuga för mig.
Jag har hört om vissa som, som barn, har varit alldeles övertygade om någon slags konspiration, någon stor hemlighet som ska lura oss in på livet. Varför tar våra föräldrar hand om oss? Får de betalt? Lagar de mat under osynligt pistolhot?
Nåja, dessa konspirationsteorier försvinner väl vanligen med åren. Men mina finns kvar, kanske har jag tittat på för mycket arkiv x, jag vet inte riktigt, men jag är säker på att livets gång kommer att avslöja stora saker för mig. Vad det är har jag inte den blekaste aning om.
Jag lyckas ställa mig upprätt igen, efter ett lite prickigare ansikte och lite nya insikter. Släcker lampan på höger sida om dörren, går ut i den nu mörka korridoren. När jag var barn sprang jag alltid genom den, så fort jag kunde, till rummet jag hade då. Tänkte mig ormar och andra djur hoppandes upp från sidan, de skulle bita mig närsomhelst. Jag kommer ihåg hur jag beskrev en man för mina föräldrar, en man som bara var mörka, neonfärgade konturer, med lila kappa, mina badsandaler, stubb och en grön hatt. Jag var livrädd för någon jag visste att jag själv hade hittat på, men det spelade ingen roll. Jag var rädd och trösten fanns hos mina föräldrar.
Nu är jag inte rädd längre, även fast jag mycket väl tror på mystiska saker som andar och olika världar, dimensioner. Jag bara hoppas att de inte vill mig ont, och det tror jag inte de vill heller, jag tror de gillar mig, kanske.
På det sättet tar jag mig tryggt upp till mitt vindsrum, den småbranta trappan är ingen konst för mig, jag är ju van, men folk som kommer hit för första gången kan tycka att den är lite läbbig. Jag fattar inte varför, jag gillar den, men annars kan jag lätt få svindel. Särskilt i drömmar- den där mardrömmen då man ser ett stup och liksom dras dit, måste se över kanten, lite mer, lite mer... Suget blir så starkt att man bara handlöst faller ner, och ibland vaknar man med känslan av att falla. Jag tror att i princip alla människor har haft någon slags version av den drömmen, den är ganska läskig, man är så utom kontroll, och jag tror att det är en av mina rädslor. Jag har ofta drömmar utan kontroll.
Jag hoppar lite snyggt upp på den lilla sovavsatsen jag har i rummet, som är ganska stort och märkligt utformat. Avlångt med snedtak och ett litet rum som garderob, och bredvid den den del av rummet där jag då har sängen, och den är lite upphöjd. Det är ganska mysigt i rummet tycker jag, lite orientalinspirerat.
För övrigt gillar jag ordet ”inspirera”, det är så spirande och nyskapande i sig. Bli inspirerad av naturen, människor eller verk och bli en konstnär... det låter enkelt.
När jag ligger där i sängen hör jag ett ljud. Det gör jag jämt när jag ligger i sängen, hör ljud. En gång gick jag ned med en glasflaska i beredskap, jag var så rädd för en inbrottstjuv och för arg och skrämd för att vara kvar på vinden, så jag gick ner. Naturligtvis visade det sig vara någon naturligt, som t ex min bror eller katten.
Jag tyckte att det här ljudet var annorlunda. Stegen där nere lät smygande och stressade, man fick en obehaglig och otrevlig känsla inombords. Jag tänkte enligt vanliga mönster, de mönster jag tänkt i så många gånger förut, jag skulle helt enkelt smyga mig upp och ta telefonen och ringa 112. Eller? Kunde det verkligen vara en inbrottstjuv? Tänk om det inte var det? Då skulle polisen bli väldigt sur, för att inte tala om mina föräldrar.
Jag bestämde mig för att ta det lämpligaste föremålet jag kunde hitta, min täljkniv, och smyga ner för trappan. Plötsligt så kändes den lika läskig som alla andra tyckte att det var, jag tyckte mig se hur den liksom tänjdes ut och blev brantare, längre. Som i en feberdröm tog det evigheter, och då snackar jag evigheter, att ta sig ner för den, och det var först när jag såg den långa, rangliga mannen framför mig, med kniven, som jag insåg det:


jag skulle dö
med fett hår