Jag brukade kalla honom Samuel,
bara för skojs skull sådär
för egentligen
fick jag aldrig veta hans namn.

Det var han som alltid satt gömd
längst bak i klassrummet
men som svarade på alla frågor.
Han som aldrig var festens mittpunkt
men som alla såg ändå.

Samuel var nog
bara ännu en tonårstragedi
men man kan omöjligt bli mer levande
än vad han var.

"Motorvägsolycka. Söndag 18.42
Mor och son omkom."
Ja, Samuel blev aldrig
mer definierad än så

men man kan omöjligt bli mer levande
än när livet passerar i revy.

Jag vill minnas de bortglömda.