Det blir lättare varje dag

då varje steg
och varje andetag

... i dammet svävar jag
som en dröm
på falska vingar

svävande rakt ner
i tron att jag flyger

det är enkelt
lättare än andetagen
lättare än att ramla
att mörda sig själv sinnligt

det är lätt, så äckligt enkelt
att tystna, försvinna
bli ett med sin hög av damm

hjärtat slår hårt när man fräter sig själv i ensamhet
varje slag blir en påminnelse

... det är dags nu, viskar insidan i örat inifrån
snart nu... poff och det är över

vackra vindar sveper in varje ord
jag lyssnar noga för att inte höra

ensamhet är skadligt
jag känner mitt psyke vittra bort
ersättas med ord jag inte förstår
och andras drömmar
... jag inte vill förstå

men det är inte rädslan som gör ont
inte smärtan i bröstet, i huvudet
inte bristen av... förlusten av... det som aldrig varit

nej, rädslan värmer
så länge man är rädd är man inte helt borta

det är det självklara som gör ont
det tveklösa som bränner
att när dagen äntligen kommer
när man format sin verklighet enligt självklarheten

jag vet att ensamheten alltid kommer följa mig
varje dag och varje natt

jag borde vilja förändra det
men det känns så självklart

jag förtjänar varje sekund av det

/