Ibland är det ganska skönt att slippa människor...
ensamhet, du vet... är inte alltid negativt
ibland kan det agera som en ventil... för min del
en konstant väsande ventil...

om ärligheten ska fram är jag nog lite rädd för er
det är inte så att människor skrämmer mig som
jag vet inte... som en skräckfilm eller något...

det är någon konstig balans mellan
en överdriven respekt för andra,
brist på empati för min del, brist på tillit och
gammalt hederligt självhat... också rädsla...
rädslan är alltid där... hedersplatsen i mitt veka sinne...

Världen är en scen... sa Billy Shake-a-spear...
och alla vi, skådespelare... vilken hemsk tanke...
den ultimata birollen... jag spelar oftast vägg...

fast ensamhet... man tappar sig själv
i brist på andra... känner sig själv försvinna...
klaustrofobiskt... skinnet och skelettet och världen där ovanpå
pressar så hårt... orkar inte att hålla emot...

dagarna rusar fram som om de visste att jag slutat bry mig

jag kan inte slita blicken från marken... i sprickorna faller blicken djupt...
tänk om den försvinner... tänk om någonting någonstans skulle förändras...
jag har min rutin... nästan människa... nästan levande...

jag tror inte jag riktigt förstår var jag är...
icke-existens i fult sladdrigt skinn...
dessa tungors tal och döva örons oförstånd

jag tror jag är klar med det här nu... inte ens kaffet smakar gott längre...

/