Det känns alltid lika konstigt att inse att någon läser...
Jag menar, att alla dessa ögon har tagit sig tid och kraft
att forcera sig igenom mitt lingvistiska kaos...
Det skrämmer mig lite och i ärlighetens namn
känner jag mig ganska elak.
Jag vet, det är inte så att jag forcerar er att läsa...
Ej heller tror jag att ni inte har ett eget sinne,
eget val och allt... Ni är ju människor... tror jag...
Jag kan inte kontrollera vad ni gör eller inte gör...
Men ändå finns elakhetskänslan där...
men jag ju är ganska egotrippad...
Napoleonkomplex, eller vad det heter...
Vilket passar in då jag också ser fånig ut i hatt...
Däri ligger också rädslan... inte helt obehagligt men...
då tankarna flyter ut och självinsikten flyger bort...
Ähh... jag vet inte ens vem jag är...
blott ett namn och en köttig massa som gillar att leka med ord...
Jag vet, logiskt sett skulle jag inte ens ha en möjlighet,
eller makt... att skada er... eller orsaka motsatsen till...
För er är jag ord på en datorskärm... det är allt...
Jag skulle kunna vara en enhörning...
ja... om enhörningar hade händer med fingrar... och kunde skriva...
... och... ja... fanns...
Men det känns alltid lite mystiskt att inse att någon läst...
JAg välkomnar det, självklart... känner mig smickrad...
förstår inte varför... men... det kanske inte ska spela någon roll...
Jag kanske överanalyserar allt...
kanske borde jag bara hålla kvar vid smickret och släppa allt annat...
Vad vet jag...?
Här är jag... på en sida för poeter och skribenter... skriver...
helt öppet... ger inga kommentarer till andra... är Mr. Anti-Social...
tycker mina ord mest är dravel och blaha... skriver ändå...
och sedan har jag mage...
att klaga på att människor läser... eller, klaga...?
Är det vad jag gör?
Jag har aldrig sett mig själv som någon som klagar...
Jag känner mig mest tom... precis som ett psykfall ska...

/