Mina duvungar
ni kom till mig
flög till mig
genom himlens valv
och portar
grävde er igenom
myllan
kämpade er fram i
regnet piskandes mot kinderna
så hårt hårt
ni växte, grodde
pressade fram varje litet
andetag
varje liten tår

mina duvungar
ni kom till mig
fast jag var helt oförtjänt
er kärlek, tro och hopp
fast jag aldrig trott mig veta
hur man lägger sig själv
åt sidan
huka bakom känslor
som ingen levande varelse
kan känna igen
förrän de känt dem själva
i sin djupaste botten
dit inga smärtor når
dit inget ont kan fara

Mina duvungar
ni kom till mig
till slut
fast jag inte väntat länge
bara drömt om er på natten
när skuggorna närmat sig
för att skingras av ljuset ni spred
redan då
ni kom till mig
genom livets portar
lät mig veta hur det känns
att kämpa
slita, dra och önska mig död
lät mig veta
hur stark min kropp
mitt sinne, mina tankar
kan vara
och kärlek
mötte våra ögon
där
på ett ögonblick
moderlig kärlek
som inga murar i världen
kan hindra
och ett barns kärlek
som lägger sig i ens händer
utan att tveka
utan att misstro

och skriket
skriker inte utav
smärtan kroppen
utstår

skriket
skriker utav liv