Det finns en himmelsblå dörr med ditt namn på
och en vit blomma på handtaget som vissnat lite.
i korridoren ropar en mamma på ett vilset barn
som inte verkar hitta hem

En lätt kaffedoft sveps med i draget från trapphuset
en katt tassar mjukt fram i tamburen och vill ut.
Hemfriden vilar här.

jag står kvar ännu en stund framför din dörr, lätt tvekande.
jag kan fortfarande gå min väg igen...ångra mig.
lite nervös är jag. utan att egentligen tänka lyfts min hand och knackar på, som en ren reflex. kanske det var tur. ingen återvändå nu.

tystnaden....och så, lätta steg innanför. ett lås knäpper till...handtaget rör sig sakta ner.den vissna blomman faller till golvet.

och så står du där...blont hår som faller så fint över dina axlar.
Tyst och lugnt...utan ett endaste ord står jag bara där och insuper
hela din gestalt. inget mer för mig tänker jag..att jag behöver.

kan du se nu...hur lycklig jag är? för bara detta enda!
fast inte så bara...du är allt. hela kosmos och mer därtill.

Du strålar...finner heller inga ord verkar det som.
plötsligt så börjar vi prata...samtidigt i munnen på varandra.
tystnar, skrattar...ler igen. kom in säger du.