I början. Inte mer än knastrigt ljud om dina bravader. Om hur jävla ballt livet är. Du hade precis börjat skjuta tjack. Och fy fan vad du levde. Fanns inget annat som kunde mätas med det. Sex. Fuck no! Sex på tjack. Hell yeah.
Det var ett tag sedan. Kanske längre än så. Då jag skymtade dig sist här. I ett smutsigt grått Göteborg. Du hasade runt hörnet. Nere på centralen. In i folkmassan. Ut på perrongen och dess nerskitna betong. Sen aldrig mer. Ever. Förrän nu. Då allt var för sent. Så jävla sent
Du hade gift dig. Så gick ryktet. Till sist fick jag veta. Det var du och din älskade. Ni delade på allt. Han dig. Och alla hans vänner med. I ruset av din glöd. Du brann. Men var på väg neråt. Det sa ryktet som viskade till mig. Det var som knivar. För jag visste fan inte. Jag visste inte. Visste inte ens var du var. Ville inte veta. Och det skrämde mig. Det skrämde mig mer än tanken jag bar. Den gnagde. Frätte. På min själ. Men jag ville fan inte veta. Ville inget höra.
500 spänn. För en kväll. Så sa dom. Och jag slog till den första jag hörde. Slog honom. Så jävla hårt. På käften. Han såg så förvånad ut. Med blodet forsande mellan sina fingrar. Ner över skjortan. En Thom Browne. Vit. Som han skrek där han satt. I min hall. Fick höra hur jag minsann var helt galen. Helt från vettet. Hon är ju en hora. Hon fick ju cash. Så vad fan är det med dig. Slog han igen. Igen. Igen. Kunde fan inte sluta slå. Jag bara skrek. Skrek och skrek. De slet väck mig. Mina vänner. De riktiga. Lät han fly.
Kunde inte sluta skrika. Skrek nog hela den natten. Önskade då. Just då. Att jag inget fått veta. För nu visste jag. Nu visste jag verkligen. Hur mycket. Hur mycket jag låtsat att jag inget visste.Hur mycket jag ljugit. För mig. Om dig.
Telefonen ringde. Det var ett nummer. Ett landsnummer. Ett jag inte kände igen. Men det spelar ingen roll. Hade jag vetat hade jag ändå inte kommit ihåg. Det var en röst. Har alltid vetat att jag skulle känna igen den. Men inte nu. Inte denna. Släpig. Trött. Trasig. Förbannat trasig. Tror jag ville slänga på. Just då. Men kunde inte. Kunde inte ignorera. En röst. Din röst. Den från förr. Du ville komma hem. Hem till Sverige. Ville säga. Ville verkligen säga. Högt. Tydligt. Att klart som fan att jag betalar. Kom hem. Kom hit. Men. Ibland blir det inte så. Ibland gör man inte så. För mycket skit. För mycket trasigt. För lite verkligt. Sa bara. Jaha. Har du lagt av då? Du sa inget. Sen klick. Och lång tom ton i luren.
Det var länge sen. Så länge sen. Ångrar det nu. Ångrade det då. Men det var för mycket skit. Så förbannat mycket skit. För lite verkligt. Vi ville nog låtsas. Båda två. Men vi kunde inte. Vi kunde verkligen inte bara låtsas. Det var för länge sen. Alltför länge sen.
Så varför först nu. Varför. Nu när det är för sent. Allt jag har är ju liljor. Vita liljor. På din sten. Visst. Du älskade dem. Så jag lägger dem här. Okej? Lägger dem försiktigt här.Ser du. Ler du. Älskar dig. Hör du? Älskar dig. Älskar dig. Ja jag älskar dig. Din jävel. Till sist. Och alltid. Så fan ta dig.
Älskar dig. Älskar dig.
Nästa text
Föregående
