Stackars dig som ingen kan förstå,
inte ens jag kan läsa dina ögon.
Även fast vi är bästa vänner.

Ibland kan jag inte ens prata med dig,
det blir för mycket för oss båda.
Men ingen av oss erkänner det.

Den där jävla stoltheten som finns i oss båda,
är starkare än de övriga bristerna.
Trots det är eftersmaken alltid besk.

Regnbågen på hinnan utspeglar ingen skatt,
bara en förbannelse och tusentals svek.
Vaccinationen existerar inte i mina ådror.

Eftersom jag inte kan avslöja sanningen som finns,
är alla andra som stora frågetecken.
Själv skriker jag ut mitt egna rop.

Smält in i askan och din omgivning,
få mig att hosta upp sanningen.
Det är äckligt du vet, verkligen groteskt.

Färgerna syns inte i mina ögon,
det åtskiljer ingen skillnad.
Åter igen Replay, livet är överskattat.