Jag undviker verkligheten
gömmer mig för fantasin
Jag lever i ett med min sjukdom
Som en sköld för mitt beteende

Psykologen tjatar om mina sömnrutiner
som om det skulle rädda mig?!

Jag vill slita ut mitt hjärta
Hålla det i min hand
krama det
för att sedan kasta det i backen
trampa på det
slänga det mot en mur
mata det till fåglarna på mitt tak

Jag har levt i smärta i snart hela mitt liv
och ändå fortsätter ni att säga att
"en dag blir det bra"
Kan ni förstå varför jag har svårt att tro,
på era lögn samma ord?

Jag har lärt mig vett och etikett
besökt sergelstorg
badat bland maneter
förälskat mig
inget har gjort mig lycklig.
kanske för en stund
man allt återkommer
när ska det sluta?




















aldrig