Kaffearom och ett stilla sorl
ett pling och dörren öppnades, alla tittade upp
men vände sedan snabbt bort blickarna då de insåg,
det var bara du, den anonyme,
men egentligen inte
eftersom du tog på allas tanke

och jag som hade letat efter din
klev ivrigt in.

Min studie i kroppsspråk
tolkade allas osäkerhet
och de plötsligt stora avstånden mellan borden

men jag drog mig, ivrig, i din riktning
för ett inre samtal.

Jag förstod på alla gäster, att atmosfären förändrats
då de bredde ut sig över borden
och lutade sig över sina kaffekoppar,
kanske för att deras näsor inte klarade av dig

och jag kan ju villigt erkänna att jag la min kappa
över stolen intill och intalade mig själv
att tankens samtal görs på avstånd utan för stor intimitet.

Jag studerade dig ur ögonvrån, kände din fallenhet
för telepati mellan oss människor,
då alla höll ett för långt avstånd i  klassrummet
och det inte fanns någon lärare närvarande
som nådde oss med sin långa pekpinne.

Vad förvarade du för hemligheter i skolbänken?
Smällde inte ditt bänklock lika högt som de andras?
Hoppade du inte tillräckligt högt över hopprepen?
och din kulhög, raserades den lika snabbt som den byggdes upp?

Nu hade min tanke kommit så långt att jag sökte din
och jag såg in i den och ville att du skulle känna,
inte medömkan, men förståelse oavsett vad.

Genom telepatin hade vi fört ett samtal
som nu kommit till slutpunkten,
där jag mötte dina mörka ögon
och sedan nickade och log.

Jag tog bort min kappa för att visa dig
min ståndpunkt, även om du redan
hade tagit din plats.

Då jag på nytt såg mig omkring
la jag märke till allas blickar på mig,
i deras osäkerhet.