tio år för sent
väcks tankar och känslor
som borde vara avskrivna
för länge sedan
då säkerheten rycks undan
lämnas man ensam
med sig själv
då inget längre är säkert
bör man lita på sig själv
hitta styrkan inom sig
tro på sitt lugn och sin förmåga
men om ens innersta är i ruiner
om det endast är en skugga

fortfarande

vem vänder man sig till då?

banala undringar gör sig påminda
och svaren lyser med sin frånvaro
det tragikomiska i situationen
gäckar med sin pinsamhet

du är ju för gammal för det här!

skammen utgör en utsökt barriär
och känslorna förtrycks stötvis
av gammal vana
men oron gror
likaså rädslan
hårda ord och tillrättavisanden

men skärp dig människa!

som av rent trots
blir det inte bättre
hur skulle det kunna bli det?
när det inte finns någon substans

i mig.