Ruskigt vad det knäpper och knakar i gamla
hus när man är alldeles ensam i dom.

Och VERKLIGT läskigt är det när katten
burrar upp sig och morrar utan synbarlig
anledning. Vad ser han som inte JAG ser?

Misstänker starkt att jag får en "trevlig"
vaknatt inatt. Traskar runt och ger mig själv
uppmuntrande klappar på axeln.

"Ta det lugnt," säger jag till mig själv, eftersom
min älskade inte är hemma och skänker
mig sitt manliga beskydd.

Han ligger på sjukhus med ett sprillans nytt
knä inopererat. Stackarn. Men han har ju folk
omkring sig. Snälla vitklädda varelser.

Det har inte jag. Som tur är! För skulle det
dyka upp vitklädda varelser HÄR, vore det väl
spöken. Och såna gillar jag inte.

Därför drar jag mig nu tillbaka till sovrummet
med pepparsprej, järnbatong och ljudkänslig
katt. Inser just att en enbent man är bättre
än ingen alls.... snift....