Jag minns ingenting om hur livet var
innan jag föddes.
Faktum är att jag minns inte ens
ATT jag föddes.
Men föddes gjorde jag.
Och lever gör jag.
Det känns!
Jag antar att det är likadant
när det är dags för sortin.
Man upphör bara att existera.
Så är det inte mer med det.
Först finns man inte.
Sen finns man.
Sen finns man inte igen.
Det är väl ingenting att orora sig för?