jag tror jag försvann lite
någonstans på vägen
jag fastnade där
och tog mig aldrig riktigt fram

ibland känner jag mig blind
som om livet inte vore illa nog
det känns som att jag inte ser
hur illa det egentligen är

jag vågar inte riktigt säga
precis vad just jag känner
jag liksom förhalar mina egna känslor
och hoppas att någon annan tar över

men så kommer den där ångesten
som ett snöfall under våren
kommer ångesten tillbaka
och jag önskar att någon kunde se mig

(ser du mig?)