smärtan
så oförberedd att munlåset låg vid min sida
Den rev sin klo genom huden och lämnade mig blödande. Jag hade inte bett om besök. Inte heller hade jag öppnat dörren.
Så oförberedd var jag, att munlåset ännu låg vid min sida och bokstäverna ofästa vid papperet.
Den..
fågeln som kallades smärta men kom som förklädnad, som en hamn att ankra flydda tankar vid.
Men ankaret var bara nagelns lätta vidrörande, fotens tyngd och vingens kraft.
Smärtan borrade sig. Mer än stålet vid benet och större än den kraft som driver ebb från flod.
Och jag grät utan tårar för att veta. Vingslag efter vingslag utan mörker.
Den rev sin klo
och ljuset stannade vid sinnet glödgat av det undanflyende ruset
vältrat av stenar och byggt av något som fallit där berg står fast
smärtan
sådan är döden i sitt vitaste öga
månlös
osedd större
naglad
bara så naket naglad