Dina sorgsna ögon dog för evigt, då du mina osagda ord förnam.
av din kärlek
finnes endast löven kvar!

Utom då ditt hjärta sover i mina drömmar!

Blodet i din andedräkt,

verklig jävla smärta,

orden utav sten,
sekler av din ångest,
bortom mina tankar,

sanningen är brutal,
ingen hänsyn till poeten

,ångest utav glas.

ett men av bestående karaktär är din kärlek.

jag fastnade i en blomma med min ångest,

ty i döden möttes vi-i en kyss av smärta...



i kraft av din beröring,
skapade jag gud,

vad ville då mörkret i mitt sinne?
förenkla kärleken?
äta hatet?

cementera alla känslor?

ordlöst krama livet ur mig?

Titta-nu är mina vener skitiga - liksom min själ förgås av smärtan i din enfald...