Hur kom den in?
Lämnade jag min dörr obevakad för länge?

Denna tunga kvävande klump i bröstet,
vilket jag inbillar mig själv är svart och geggig.

Den börjar nu göra det svårt för mig att spela glad.
Allt svårare blir det att skratta, skämta och spegla en välmående människa.

Jag börjar nu inse vad jag nog länge ändå har vetat.
Det kommer inte att ordna sig.

Vi har glidit ifrån varandra. Eller var det bara våra vägar som korsades?

Vågade aldrig se mig för i vilken riktning jag var på väg.
Nej, jag ville leva i den fina. Det fina som nu bara är minnen.

Jag förstod aldrig varför jag trivdes så med dig.
Men resten spelar väl ingen roll längre...

Den svarta klumpen växer en aning och säger mig nu att allt är hopplöst.

Hur illa det må vara, så börjar jag nog tro den...