min älskade var

min tvillingsjäl och vi

skojade om att själar

är könlösa

han var den bästa

halvan av oss två

och hade alltid ett

tröstande ord att ge

om jag berättade hiskliga

minnen från "sturm-und-drang"

då log han och sa att det är ju

därför han älskar mig - sin vildros

han drog fram något om att

"du har ju passat på att leva"

det är som det ska vara -

plötsligt var jag ovanligt normal

nu när det verkligen inte finns

något att skämmas över så

kommer alla gamla minnen och

min tvillingsjäl är inte kvar i livet

men styrkan han gav mig är väl kvar - eller