Solen sa till pojken;

fri som fågeln,

att det var tid för förändring,

han hade spelat flyktig länge nog.

Pojken låter blicken vila över gräsbeklädda kullar,

obebyggda kustlinjer,

outforskade skogar;
den värld som ligger vid hans än ej trötta fötter.

Hans blick fylls av trots och rösten av vrede,

han skriker till solen att hon låtit sitt syfte försvinna,

hon ska vara tryggheten självt, värmen åt allt det ljus

som en gång slocknat, för att tändas igen.

’Fattar du inte att det måste få en chans att tändas igen?!’

Han tystnar, fortsätter stirra stint i smärtan.

Solen skadar honom inifrån,

’Du ska bli grunden för förräderi,
kätteri,
bråd död,

orsaken till grönskans förödelse
och kärlekens fall.’

Vreden blir till rädsla, han springer,

låter benen föra honom genom natten och ut till början

på nästa dag, och nästa,

men varje, så hittar hon honom.

Pojken springer utan drömmar till tidens slut,
tillbaka till dess begynnelse.

Solnedgångens löfte om kommande mörker

förråder hans krypande lugn.






’du ska kedjas fast,

vid det äldsta av träd,

och du ska se det,

överleva dig’




…..