Jag vet egentligen ingenting om ord just nu,
de verkar alla kretsa i kaoset
i den där kampen om en levnad över
dessa omöjliga-att-tyda-känslor
som barrikaderar pennans färd över papperet
och hånskrattar mig inifrån och ut
för varje millimeter som aldrig skrivs utan känns

och jag skulle kunna kalla det ordlöshet
om det inte vore så att jag mist just det
ur mitt vokabulär
och kvar är bara känslan
och den har paralyserat min förmåga att försöka
för vem försöker då den inte ens minns vad det innebär?

Men jag tror jag vet varför
och hur det stavas
men vad min hjärna försöka påvisa
är att en flicka inte kommer någonvart
om det enda ord hon kan uttrycka
är en pojkes namn

och speciellt inte då
han aldrig utökar
hennes ordförråd
genom att svara
med hennes