Det stormar och vinden är blöt som ett badkar med vatten

när duggregnet bildar ridå, likt en vägg av cement

paraplyt blåst sönder och spröten sig uppåt har vänt

min vandrande själ är instängd i mörkret den natten


men följande morgon vill vandraren i mig se hav

se vågorna slå mot de långgrunda stränderna här

att vandra mot blåsten är tungt, inte utan besvär

med vinden i håret, så stark att jag nästan går av


min hund, upp i luften, han jagar de flygande änder

en svart demon som flyger när stormbyar kastar

han skäller och skrattar på hundars vis med sin svans


se näten som hängts på tork av fiskarens händer

slits sönder och singlar i luften som flygande kvastar

de fastnar i hundens svans, vilken lustiger dans!