Och hon letade sig in i alla vrår och skrymslen
för att dölja hennes kropp i mörker
trots att hon visste att det enda stället hon var trygg
var i fodret i dina kläder
närmast din hud
där hon ibland i tankarna kröp in
och gömde sig för verkligheten
där hon låtsades att hon var tråden
som band tyget samman
fast hon egentligen var mer av en sax...

Och hon satt och stirrade ut från mörkret
i sin ensamhet
och lekte med sitt hår precis på samma sätt
som du aldrig någonsin hade gjort
men som hon alltid önskat att du skulle göra
varje gång ni satt bredvid varandra
och talade om allting och därför ingenting
för hon kunde inte dra sig till minnes
några andra ord
än dem som hon kunde läsa
i dina irisar och de handlade aldrig om henne...

Och hon slöt sina ögon och fokuserade all sin kraft
på att rista in din bild mot hennes näthinna
och då varenda hårstrå låg rätt
och kopian var orginalet
så lirkade hon in sina naglar under ögongloberna
och drog dem loss för att sedan låta dem
hängas i synnerverna
det finns inget kvar i ljuset att se
då man har sett det enda
man kan välja att bli blind för
bara för att kunna ha en vy
från paradiset ända tills man dör

Och hon trodde aldrig att hon skulle finna sig själv
skriva en patetisk jävla dikt om någonting
som ändå inte har ett skit med sanningen att göra
för inte fan skulle hon pilla ut sina ögon
trots att det nog inte gör mindre ont än allt annat
och inte skulle hon begära hela din uppmärksamhet
det räcker med att du låter henne få värmas
någon gång i halvåret i din famn
och att du skjuter sönder en del
av hennes svarthet med
Kalaschnikovkulor av styrka