Jag vet att din själ har ruttnat,
vid åsynen av kreativitetens död,

många nålar,
fyllda med sanningar av gips,

har paserat mina tankar
besk av tiden,

vidrörd av ingen,
sömnbristen du besitter,

toalitärt elände,
härbevid ligger din kropp och lyser utav strålning ,

mina sanningar,
som den att jag har en dödskalle i mitt hjärta,

och en hjärta utav smälta stearinregler,
skapade för att hålla sanningen borta,

är ovesäntliga
kyss mig snabbt i själens fickor,

det onda skapat utav mig,
den usla kvaliteten på mina känslor,

poesi,
bristen på logik-empati,

jag är ond,
åtminstone enligt vissa kriterier vilka världen fruktar,

jag kan läsa mellan rader utav stål,
eller måla himmlen grå utan skenbar orsak,

eller krossa döden,
mörda all visdom med mina dogmer,

lyskraften i ögonen,
oskyddade mot intryck,

solglasögonsögon,
jag kan ju ej andas utan gasmask..

läste realisation inatt,
vet att du närmar dig gränsen för min smärta,

ger mig
allt en leksakspoet behöver,

såsom skam inför åldrande sånger jag engång skrivit,
eller en önskan att bli dadaist i solens stank