När man gömmer flyktingar har man ett skäl. Ofta är det inte det skäl man anger när någon frågar.

Första gången jag blev tillfrågad om jag hade plats för en medmänniska i min lägenhet förstod jag inte vad det var jag svarade ja till. Jag sa att jag måste tänka på saken, men hade redan bestämt mig för att säga ja. I stället för att tänka röjde jag ett av mina tre rum, ställde in en säng och en fåtölj, la en matta på golvet och satte upp nya gardineri fönstret och hängde upp en stor affisch med röda vallmoblommor på väggen ovanför sängen. Där skulle hon nog trivas, tänkte jag.

När Erik ringde igen för att fråga om jag tänkt färdigt svarade jag att jag hade gjort plats för en kvinna, men bara en kvinna, i min lägenhet. Och att jag kände att jag skulle klara av att hålla henne utanför mitt vanliga liv, hon skulle inte synas, inte höras, inte finnas om jag tog hem mina vänner eller om det kom oväntat besök. Det skulle inte heller vara möjligt för någon annan att övernatta hos mig om vi inte först flyttade den gömda flyktingen.

Jag förstod att han antydde att jag fick hålla mig borta från krogsvängen, inte skaffa mig några tillfälliga älskare, helst inte ha några vänner och absolut inte ta hem mina släktingar. Och det var - helt ärligt - ganska lätt att tala i klartext - jag hade inga som helst planer på att ta hem några karlar, varken tillfälliga eller potentiellt varaktiga, inte heller släktingarna var något hot. Men vänner, jo jag hade några vänner jag inte ville hålla utanför mitt hem.

Erik nöjde sig med det, men innan Irma anlände kom han hem till mig bara för att konstatera, att hennes rum låg så till i lägenheten, att det gick att stänga dörren till det rum som jag kallade hennes.


Det var inte lätt. Det var inte ens svårt. Det var fullkomligt omöjligt att leva med en människa som inte skulle finnas men ändå fanns i lägenheten. Skulle jag försöka lära känna henne? Vad skulle jag göra när hon grät, när hon var arg och när hon bara ville ut? Hur skulle vi ordna med måltider och framför allt, vad skulle vi göra med all den tid som inte fylldes av något annat än tomhet?
Irma kunde inte tala något av de språk jag behärskar. Men hon kunde baka. Och älskade att sjunga. Så det löste sig på något sätt.

Hon bodde tre veckor hos mig innan hon flyttade någon annan stans. Det var så det var. Några veckor här och några veckor där.
Jag vet inte vad som hände med henne, om hon fick vara kvar eller om hon så småningom blev utvisad. Jag vet inte ens hennes riktiga namn. Så är det att vara flykting, man förlorar till och med sitt namn.


Så småningom blev jag en som gömde flyktingar. Det blev en del av min identitet. Jag vet inte om jag någonsin var bekväm med det men det var den jag var. En kvinna som levde ett dubbelliv där den ena delen var helt skild från den andra. För somliga är det nog omöjligt. För mig var det lätt, så hade jag delat upp livet när jag var barn. Ett ansikte i familjen, ett annat ansikte i skolan och ett tredje i ensamheten.

Mina föräldrar såg mig spela, läsa och tänka. I skolan vet jag inte att någon såg mig, där blev jag utfryst och misshandlad av mina jämnåriga, och upphöjd till någon sorts oåtkomligt geni av mina lärare. I min ensamhet såg jag mig själv och det jag såg var inget jag kunde dela med någon annan människa.
Jag tror det var därför det blev möjligt för mig, att inte bara gömma flyktingar utan också att gömma mig själv i en fanatisk tro på något bättre.
För det var längtan efter att vara hel, inte bara ensam utan tillsammans med andra som också var hela som drev mig vad jag än tog mig för.
Och det är det jag idag förklarar mitt liv med.

Att jag ville vara hel.