Ensam gubben sitter på en bänk
muttrande att: ”Tänk
så fort allt gick åt skogen.
Jag har nog varit den där krogen
alltför trogen”.
Spottar ut en mullbänk.

Då han sitter där och grubblar
handen i hans ficka fubblar,
och får upp en flaska vin.
Muttrar med ett grin:
De-hen ä fin.
Orden uti munnen snubblar.

Öppnar flaskan, kastar korken
”Dätta hära schtärker orken”.
Tar ur flaskan sig en slurk.
”Kalla mig för tusan ej för schkurk,
även om ja ä en riktig lurk,
för två månar har jag vart på torken”.

Han sina sorgsna minnen dränker,
varje gång han tänker
på hur djävligt allt har vart.
”Oh, om Gud från detta mig
beschpart
de vore underbart”.
Spottar så det stänker.

Ostadigt han reser sig att gå.
Förtvivlat söker han balansen återfå.
Vinglar sakta fram på parkens mull.
Ramlar svärjande omkull.
Gubben blivit full.
Kan ej längre uppå benen stå.

”Även om mig Gud fördömer,
jag buteljen helt till botten tömmer”.
Lägger sig att sova ner.
Och snart han ej bekymras mer,
han i sömnen ler.
Spritens dimmor sorgen gömmer.