Dimman kommer på besök i byn. Från en höjd i skogsbrynet ser husen ut att sväva en bit ovanför marken. Men så är det förstås inte. Dessa byggnader dras tvärtom allt närmare marken för varje dag. Nedåt och inåt. Mot den enda möjliga punkten.

I mörka kök sitter de åldrade invånarna. Människor som redan för länge sedan låste om sig. De ärvde det sista varvet; starten skedde på upploppet. Få kvar nu. De kan berätta, ännu, men snart lär vi fråga oss om de någonsin funnits.

Två klockor: en på din arm och en inom dig. Känner du att de inte går i samma takt?

Jag sluter ögonen i några sekunder och då jag öppnar dem har dimman lättat. Fåglarna är stenar i skogens omgivande mur; de tog med sig alla ljud.

Och husen är borta. Kvar finns bara några vildvuxna äppelträd och syrenbuskar. Under riset kommer den som en dag ska vandra genom skogen att läsa historien med husgrundernas alfabet.