Det var en tidig morgon då plötsligt solljuset bröt sig in i det mörka rummet.

Solen sökte sakta igenom rummet och hittade till slut det den sökte.

Här låg hon den underbaraste kvinnan som någonsin funnits.

Solen slöt sig om henne som en aura och lämnade allt annat i mörker.

Det var som om solen bara vella se henne för den lämnade allt omkring henne.

Det mörkret vart mitt hem sen hon lämnade mig en kall natt.

För det fanns ingen sol som kunde värma mig längre.

Men jag lever på hoppet och väntar på att den istiden som nu är kommer att tina å smälta bort so solen än en gång kan se mig.