’...jag låg där i fosterställning men ändå hotande. Avskydde mig själv för vartenda ord jag lät flyga ur mig och attackera honom. Frustrationen blev allt tydligare i hans spända kropp när jag provocerade fram ilska i honom gentemot mig; som om den ilska jag redan kände för mig själv inte räckte till.
Som om han inte räckte till..
I samma ögonblick det brast för honom och han knöt in sin rädsla i näven och slog en djup spricka i sänggaveln centimeter ovanför mitt huvud, så önskade jag med hela min skakande kropp att det var mitt ansikte han fördärvade...’