Hon driver,
omsluten av dimma.
en eka på ett hav.
Hon har inga förtöjningar kvar,
ingen livlina,
inget ankare.
Hon driver bort och inget kan hålla henne kvar.

Hennes rädslor,
hennes oro,
är svepta runt henne som en kappa.
Älvar av tid rinner genom fårorna i hennes kinder.
Förmågor rinner ur hennes händer
som timglasets sand mellan hennes smala fingrar.

Vi får stå kvar på stranden
och höra henne driva bort.
Maktlösa se henne slukas av dimman.

Vi kan inte följa henne,
men vi kan inte vända oss bort,
för ibland,

ibland,

lättar dimman i revor
och hon ger oss ett melankoliskt leende.

Genom salta tårar kan vi bara le tillbaka
och försäkra henne om att allt är bra.

Allt är bra.

Allt är bra.