Att en låt kan framkalla så mycket. Inte bara gås hud och göra så att håret reser sig. Nej utan att se en rad bilder ur minnet flimra förbi lika fort som nattfjärilens vingar febrilt flaxar i nattens mörker.
Betydelsen skiftar.

Ibland kan du inte lyssna på den utan att må dåligt.
Rysa av obehag. Ibland går den i bakgrunden av annat utan att ens tänka på den. Värre blir det när texten etsar sig fast och verkligen stämmer in.
Sluta relatera till allt för man hittar bara själv på så att det ska likna så mycket som möjligt. Eller drar vi själva paralleller vi annars aldrig skulle dragit.

Låten får dig att sakna, kanske gråta eller rent ut skratta av lycka.
Det beror precis på vad du kopplat till låten, hur du mentalt mår i stunden.
Du känner basgången dunka i takt med hjärtslagen, den söver dig sakta, kanske av sorg. Får du kanske en mindre luftrör, svårt att andas och känner tårarna ligga redo i tårkanalerna. Men ibland orkar man inte pressa fram dem.

Håll tillbaka. Jag ryser av minnen.
Och när låten tar slut, kan det kännas som livet är över.
Innan man trycker på play och den åter igen börjar.
Jag vill gråta lite men det går inte, det bara kittlar i näsan så jag ger upp. För jag har ingenting att gråta över.