solen drar ett galler över tapeten genom persiennerna.
ännu en dag i skuggan av det förflutna gryr.
jag ligger stilla , jag har ej några rörelser kvar.
så lång tid jag spenderat med att synkronisera dina.
att jag inte minns vilka som var mina.
sluter jag ögonen ser jag endast
det fascinerade uttrycket i dina stora, dem du aldrig ville stänga.
det gör ont i hjärtat då och då, jag andas djupt men sanningen tycks kväva mig.
de få ljud som hörs är monotona , tystnaden är inte längre påträngande.
tiden har slutat existera sedan klockan på väggen stannade.
min kropp är domnad. mina tankar enformiga.
jag är förhäxad av den mörka sidan.
mitt liv var kärlek.
till doften av renhet då det slutat regna ,
ansikten som öppnas i ett ögonblick av hopp ,
oskulden hos barn med färgglada drömmar.
till dig.
nu har samma kärlek bytt skepnad, fräter mitt förstånd.
jag borde fatta tag om något.
men allt jag greppar är minnen jag inte längre är berättigad.
snart börjar det skymma.
och jag undrar när man dör.