Dagen låg kvar i den ljumma luften
som en smekning mot kinden i cykelhastighet
I mörkret mötte mig människor
både män och kvinnor i höga och låga skor
Samma människor som rörde sig på dagen
målades nu av skuggorna mellan gatlyktorna
till formlösa gestalter utan ansikten.
Min rädsla ligger inte i andra levande varelser
kände jag där jag snabbt trampade fram genom
kyrkogårdens dunkla sken.
Vila i frid, bad jag alla de djupt sovande under sina stenar
Låt mig slippa se något jag inte vill se, bad jag igen
Andfådd och svettig kommer jag så till sist fram till det mörklagda, tomma huset
Skyndar mig in, tänder lampor i varje rum, några ljus också för att vara på den säkra sidan, sätter på teven och radion.
Jag är inte rädd för människor, har någon sorts naiv tro på att människor inte kan gör mig något illa. Spöken och andar däremot får hålla sig på avstånd.
Jag vet ju att det inte är spöken som mördar, våldtar och lemlästar. Mitt intellekt säger ju det.
Men jag är lika barnsligt rädd för spöken och att vara ensam som när jag var barn.
Så nu vet du det om du får för dig att spöka för mig...jag föredrar ditt härliga, levande väsen.