Jag nickar och ler
inte sagt ett ord sen 1998
då ni bad mig hålla käften
ni har aldrig bett mig att öppna den igen
och hoppet om att ni ska det har jag tappat
så det går jämnt ut

Jag gråter aldrig
inte en tår har fallit från mitt öga sen 2003
då jag bröt armen och pappa talade om för mig med skarpt tonläge
att stora flickor inte gråter
jag började tro att jag var stor,
men längst där inne visste jag att jag var mindre än innan


Skratta inte mer än du behöver
sa du till mig när jag skrattade åt att du slog i huvudet i taket
Du gav mig en lång blick, skulle ögon kunnat döda
hade jag varit död
Jag skrattar aldrig längre
av den simpla anledningen att jag inte vet
hur ofta som man behöver skratta
kanske aldrig?


Dra åt helvete bad du mig i förrgår
jag har sen dess undrat hur jag tar mig dit
efter närmare fundering insåg jag

att jag redan befinner mig där