hon är fingrarna som kryper över väggarna
likt klumpiga insekter
siktar mot små hål i listerna
var alltid för stor för att gömma
för liten för att försvara
paniken uppsnärjd i bröstet letar hennes blick
frenetiskt efter en utväg
dörren låst från insidan
hjälp viskar hon
men de som lyssnat
hennes paranoias fiender
går omvägar hon själv asfalterat

utan någon att bekräfta sitt förnuft
fångas hennes existens
i ett vakuum ingen känner till

ta henne här ifrån
uppmanar hon med knäppta händer
gud är alltid en evighet bort
ett andetag närmare