Redan medlem?
Logga in
Älskade lilla VedPinneJag funderar och förundras över mig själv!! I över 30 år har jag umgåtts med denna tingest. Vedpinnen. Först i alla år på Söder i Stockholm och där gällde vedpinnen som familjemedlem till 150 kvm. Sedan flytt till Skärgården och vedpinnen var åter familjemedlem. Så Skåne. Åter Vedpinnen. Förföljd. Nu har hösten, med viss modifikation tagit sitt grepp om Skåne. Pinnen och jag blir åter ett. I källaren dunkar husets hjärta; Pannan. I bottenvåningen och på övervåning finns vedspis och mina vackra kaminer, som vill matas med Pinnen för att bidra med sin del till stacken. Tiden nalkas när de fylls med omättlig hunger. Det finns väl inget underbarare, än att tända vedspisen och kaminen, när hösten nalkas och lägga in en pinne i brasan och höra dess hemtrevliga sprakande medan en behaglig värme sprider sig i boet. Men nu kommer själva Abret. Allt jädrans jobb. Öhj-Öhj-Öhj. Vilket slit, år ut och år in. Vad håller jag på med? Jag kliar mitt huvud. Man får motion. Suck. Först ska veden klyvas och läggas på hög för torkning före midsommar. Sedan ska halva högen av 40 kbm in i källaren medan resten täcks med press och skall, portionsvis, in i huset för att tillgodose dess eldstäder. För att inte tala om LillPinnen som ska späntas. Lägga in i Pannan är väl inga problem, veden till den befinner sig ju i källaren, på armslängds avstånd, så den kurrar gemytligt på, i maklig takt. Men Pinnarna som ska in i husets ska stånkas runt. Jag har alltid tagit skottkärran, samt tre backar, kört fram till vedhögen, lastat vedbackarna, prydligt fulla, lyft upp dem i skottkärran, där tre prydligt får plats, kört skottkärran i uppförsbacke runt huset, fram till en gammal rundad stentrappa med fyra trappsteg, vid ytterdörren, burit backarna upp för trappan, öppnat dörren, burit in dem genom hallen till kök och stora rum. Plockat ut Pinne för Pinne och snyggt och prydligt i raka led, travat dem på deras givna platser vid eldstäderna. Denna procedur har tagit ett par timmar i veckan, då husets behov av min älskade vedpinne, fylls upp, för en vecka, i taget. Samma procedur år ut och år in. Idag var det premiär för denna säsong! Hösten är här och kaminen ropar ut sin klagosång, med sin längtan, efter sin älskade Pinne. Jaha, tänkte jag, då är det dags då. Suck! Jag slänger in 20 kvm ved i källaren. Under tiden är känslorna svajande hit och dit om vad jag tycker om den här Pinnen egentligen. De far omkring, i sicksack, som en skadad nyårsraket. Stön. Truls, min hund, ligger på backen med huvudet platt mot marken, timme ut och timme in och tittar trött på mig. Klar. Nu är det dags för skottkärran (Rullebär som det heter på Skånska), backarna och ved in i huset. Jag går fram till den täckta vedhögen. Jag tar bort pressen, kliar mitt huvud, ber Pinnarna om ursäkt och släpper pysande ut en lång suck, som har sitt fäste i magen och sakta tar sig löpande, strilande ut genom munnen, medan min kropp sakta sjunker ihop. Jag sätter mig tröstlös på en bänk med huvudet i händerna och bara tittar på Pinnarna som vilsamt ligger där och väntar på mina händer. Jag tittar resignerat igen. Sedan plötsligt, känner jag något omsluta mig. Något svävande. Så kan jag skönja ljuset över mitt huvud. Jag vänder blicken uppåt och över mitt huvud är ett bländande ljussken. Förunderligt. Aha! Nu blir det fart på mig. Ta er i Brasan säger jag till VedPinnarna. Mina ben börjar gå som TrumPinnar. Jag går till logen och hämtar ner en tjock planka på fem meter och bär den till andra sidan huset. Sedan går jag till vedhögen, kastar ett fång VedPinnar, huller om buller, direkt i skottkärran. När den är full, kör jag till andra sidan huset, lägger plankan i trappan, tar sats och kör upp skottkärran på den, in genom hallen och fram till kaminen i stora rummet, där jag travar veden direkt på plats. Ut igen. Samma procedur. Fem skottkärror. Tar 15 minuter. Ryggen är rak. Nu ligger mina älskade Pinnar gemytligt på plats. De slumrar slött i värmen. Det sprakar i kamin. Värmen sprider sig. Jag tittar in i elden, dricker mitt kaffe och tänker: Herre Gud, varför har jag inte kommit på detta tidigare. Det tog 2 minuter att torka golvet. Jag är Förundrad över mig själv. Vilken utveckling!! Tilltron till min Älskade VedPinne har bara växt. Till nästa höst.
Övriga genrer
av
Berit Robin Lagerholm
Läst 293 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2009-09-22 19:03 Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran. 
|
Nästa text
Föregående
Berit Robin Lagerholm
|
