På årets första nytillkomna natt, några timmar efter klockors klämtande och klingande, i inringandet och välkomnandet av det nya året, kör jag hemåt efter en gemytlig och varm samvaro med vänner. Snön ligger upplysande och gnistrande puderlätt på marken.

Jag kör de få milen över fälten, ensam i natten, med enbart månen som följeslagare, på en tom väg med Linderödsåsens silhuett, varmt följandes på ena sidan. Genom byar, med upptända ljus i fönster och tindrande belysning i buskar och träd. Genom mörka fält omgivna av skuggors nyanser. När jag passerar den vackre omgivningen vid Maltesholms slott, med sina vidsträckta ägor, sin praktfulla gamle bokskog och sina mäktiga uråldriga ekar i allé, sackar jag bilen, då hjortarna här i tusental lever i ostängslad frihet på både sidor om vägen.
Mycket riktigt, sekunden efter får jag stanna bilen när de plötsligt i hundratal vill ta sig över. De låter sig skådas och är så oändligt vackert graciösa med sina ståtliga horn, där de väller fram som skuggsilhuetter framför billyktorna.

De håller tätt samman.

Jag fortsätter sakta mellan tysta byar och över öppna fällt, med hjortarna som följeslagare i flera kilometer.
Plötsligt med blicken av strålkastares ljus mellan enstaka gårdar och över ensliga fält, dör sakteligen bilen. Jag styr åt sidan. Den står där helt stilla och går inte att starta. Jag sitter i betänksamhet, i mörker upplyst av skuggor och snö. En omslutande ensamhet.

Då får jag plötsligt se en stig vid sidan av vägen. En stig jag aldrig sett tidigare, som slingrar sig bortåt i det annars så välkända landskapet. Allt är stilla. Utmed stigens mitt löper smala spår som av medar. Jag följer med blicken den öde stigen med spåren i snön och vid skogsranden, vid kullens början till åsen, ser jag en liten gestalt.
Det är ett barn som drar en släde efter sig. Han, för det är en liten pojke, kanske fyra till fem år, går sakta, liksom trevande, som om han aldrig gått stigen förut.

Omkring honom är ett skimrande sken som jag icke kan läsa.

Han går framåtlutad för att kunna dra släden med sig. Släden är lastad, överfull och betungande tung men underligt nog har den lille pojken ingen svårighet att dra den, trots motlut, när han stretar upp för åsens mynning i månens varma sken.
Jag sitter tyst, andäktigt och kan inte förmå mig att röra ett andedrag. Pojken fortsätter utan att stanna men han går sakta. När han kommit en bit bort, ser jag att något rött föremål, ramlar av släden ner i snön. Strax efter ytterligare ett, och så ett till. Jag väntar andlöst på att pojken skall märka förlusten och vända om och ta upp föremålen. Nej, han fortsätter sakta sin färd. När jag ser minst ett tiotal röda ting på stigen kan jag inte vänta längre. Jag öppnar bildörren och kallar på honom, och säger: "Du förlorar något…"

Han vrider bara på huvudet och fortsätter att gå medan han svarar:
”Du får ta vara på allt jag tappar, om du vill” säger han, ”Dela med dig till dina vänner, det räcker till alla, det vet jag”
Han fortsatte tala under det han går vidare:
”Min uppgift är att bara gå, gå framåt, jag varken kan, får eller vill vända eller ens stanna ett endaste ögonblick”

Så plötsligt ändrades skenet runt Pojken gestalt, färdades och dansade i dimbankar och slöjor för att i några ögonblick uppenbart kristalliskt klarna i nuet. Jag kunde tyda skriftermålet.

Med ens visste jag vem pojken var. Det var ju det nykomna som börjat sin vandring!

Släden var fullastad med människors förhoppningar, drömmar och löften.
Jag skyndade ut för att ta vara på det han tappat. När jag kom ut var han utom synhåll men ändå sände jag en ”Lycklig resa” efter honom. Jag stannade plötsligt upp av vilja och lät de ting, jag skulle samla in ligga kvar. Jag beslutade att överlämna dem i sin egen ordning, åt andra.
Längre fram såg jag att han tappat ytterligare flera stoff. Även de fick bli kvar på stigen. Till min glädje såg jag inte en enda tappad förhoppning.

Jag gick tillbaka och satte mig i bilen, försiktigt utrönande om det gick att starta den och den gick genast igång med ett bestämt lugnt spinnande. Jag körde sakta och varsamt därifrån.