jag vet att de aldrig tar slut, de där backarna
de som går uppför
och de som går nerför

ändå längtar jag efter en stilla färd
där jag kan få varje stund
att glittra som vattenytan
en molnfri sommardag

jag vet att jag borde
hålla i mig så där lagom mycket
och följa med när livet blir strömt

men det är svårt
för vinddraget
gör ögonen tårfyllda

och det vackras konturer
som jag vet finns där
både i uppförsbacken
och nerförförsbacken
blir oskarpa
på nåt sätt

blicken fladdrar
på ett oroligt sätt


vilket faktiskt retar mig
en smula